Livslust

Kommer hem.
Gråter för att jag glömde kassen med mat på spårvagnen, för att jag måste gå ut och handla igen, över pengarna, över att jag är så dum.
Gråter över pälstussar och hår som yr runt på golven.
Gråter för att jag är hungrig och det inte finns något färdigt att äta.
Gråter över det som kom upp på kursen, över det förlorade livet, den påtvingade omorienteringen, över sorgerna jag måste acceptera men påminns om varje dag.
Gråter över att inte ha någon att prata med om det, de där dagliga tankarna som hör hemma i vardagslivet, inte i terapi.
Gråter över att ingen kan ta över när jag inte orkar, över att aldrig ha något annat val än att orka.
Gråter över att energin aldrig räcker en hel dag, över att halva dagen blir bara överlevnad utan livskvalitet, över att jag gör allt jag orkar och det inte räcker till. Över att ingen tycks förstå hur trött jag är, hur liten.
Gråter över att ingen ser det.
Gråter över rädslan att utmattning ska bli depression.
Gråter över att det jag behöver nu är något jag inte kan få: en kram. Någon som lyssnar.
Gråter för att jag inte orkar.
Det finns en pöl av tårar vid min stol nu.

Jag vill inte vara ensam.
Men jag vill inte umgås.
Jag orkar inte umgås.
Jag skulle vilja orka umgås.

Var finns de vars närvaro inte kräver något, som jag kan vara med utan att behöva göra något? I tystnad?

Idag blev bara besvikelse. Trötthet. Ensamhet. Längtan efter någon som skulle kunna hålla mig kvar. Efter tystnad. Lugn.
Det finns ingen tystnad.

Idag är det suddigt. Jag är suddig. När ingen ser suddas jag ut.

Minnesfragment

När minnen börjar ta form.
Göra sig påminda.
Blöda genom försvaren.
Som skepnader i dimma som kommer närmare och börjar skönjas, få konturer.
Bli verkliga.

Bli verkliga.

Jag vet inte vad som är värst. Det jag börjar minnas, eller att jag börjar minnas – att jag för ett tag inte mindes.
Jag mår illa av att ha glömt.

Fast jag glömde aldrig. Det är det som känns så konstigt. Det var bara liksom… avlägset. Overkligt. Främmande. Mina minnen men ändå inte.

Inte jag.
Det var inte jag.
Men det var jag.

Jag är inte sådan.
Det är inte en del av vem jag är. Vem jag är idag. Den känns så främmande. Och så bekant. Som en karaktär i en bok, på film.
Det finns en kärna som gör att jag vet att det är jag, som knuten som håller ihop knippet med ballonger.
Ändå… nej.

Hur?
Varför?

Det finns ett glapp som jag inte förstår. Samtidigt som jag förstår. Det finns en annan logik om jag släpper det logiska.

Jag kan inte blunda längre, men jag ser inte klart. Och jag vill knipa ihop ögonen så hårt att minnena försvinner. Jag vill radera minnet av minnena.
Jag vill inte veta det jag vet.

Men kroppen börjar minnas.
Den går genom känslorna, förbi tankarna. Den bypassar försvaren.
Fördämningarna håller inte.

Jag började mitt liv med att falla utan att bli fångad, bokstavligt talat, och sedan bli lämnad.

Jag kom hem från BB två veckor efter min mamma. Jag grät inte förrän jag var tre veckor gammal. Vilka bebisar gråter inte? Var det jag som inte grät eller de som inte hörde?

Jag kan inte låta bli att undra hur det har påverkat mig. Den där trasiga anknytningen, upplevelsen av att vara oviktig och osedd, grundades den redan där?